Half-Life 2: Episode One (The Orange Box) -Format: PC, Xbox 360, PS3 / Testad version: Xbox 360

Att sitta mer med The Orange Box i handen efter att klarat ut Half-Life 2 gör att spelet bara kändes som en förrätt. Med i boxen inkluderar även de två episoderna som följer upp Freemans makalösa äventyr - jag har satt tänderna i Episode One...

Episode One tar vid alldeles efter slutet i Half-Life 2. Gordon blir uppgrävd ur spillror av bråte och börjar långsamt inse att han fortfarande är i livet. Bredvid honom står Alyx och Dog, hennes alltid lika pålitliga husdjur, och tittar upp över citadellet.

De måste ta sig ut ur staden så fort som möjligt, då citadellet kan sprängas vilken sekund som helst, vilket betyder slutet för alla som är i närheten.

Om man har spelat Half-Life 2 innan, vet man vad man har att vänta i Episode One. Mer av det goda, mer av skjutandet, mer av pussellösandet och mer av Alyx. Denna blandning låter väl inte helt fel, eller hur? Den första timmen är inte så rolig alls.

Gordon tvingas knata runt i citadellet, med sitt uppgraderade gravitationsvapen (som tillåter spelaren att lyfta upp fiendesoldater och kasta runt dem) och lösa pussel i tråkiga miljöer. Men när Gordon och Alyx väl kommer ut ur citadellet, väntar en explosiv upplevelse som bara Half-life kan leverera.

Det blir massor av zombies att slakta, massor av combinesoldater att meja ner och massor av pussel att lösa. Episode One bjuder inte på några nyheter, men varför förändra på något som redan fungerar så ofattbart bra?

Vi har fått en ny fiendeklass att bekanta oss med ("Zombines", combines som har blivit zombies), en levande Alyx att spendera tid med under hela resan och nya minnesvärda ögonblick. Det räcker för att tillfredsställa mig, synd bara att spelet är 3 timmar och 20 minuter långt och att man sällan tvingas starta om på grund av svårighetsgraden som ibland är på tok för lätt.

Episode One bjuder på exakt allt jag förväntar mig av en expansion till Half-Life 2. Det har snygg grafik, samma grymma fysik och ett underbart underhållningsvärde.

Den virriga bandesignen är helt borta och jag njuter av varje drag av att spela ett så förfinat spel. Något som också konstigt nog är helt borttaget är fordonssekvenserna, som i Episode One inte existerar alls. Vi får alltså inte ratta något svävare eller bil i Episode One, utan här gäller det att ha bra och rejäla skor.

Personligen saknar jag inte fordonen särskilt mycket, utan njuter i stället av varje drag i det geniala skjutandet till fots. Vi får strida nere i parkeringsplatser såväl som på City 17: krigshärjade gator och skydda medsoldater ombord på tåget som ska leda alla ut ur staden.

Ögonblick som jag aldrig kommer att glömma är när jag finner mig själv uppe på vinden i ett hus, när plötsligt ett skjutglatt combineskepp uppenbarar sig och börjar skjuta sönder hela taket i intensiv eld. Lyckligtvis finns hjälpen nära i form av Gordons kära raketkastare...

Ett annat minnesvärt ögonblick är när Gordon och Alyx skjuter massvis av zombies i ett ödelagt sjukhus och storslagen musik dånar ut ur högtalarna. Just då har aldrig Half-Life varit bättre, aldrig någonsin, förutom då jag var och slaktade i Ravenholm...

Episode One är det Half-Life vi alla känner och älskar, men tyvärr är det på tok för kort, men ändå ett väl avvägt kapitel i serien. Det vi får i Episode One är mil bättre än det mesta på marknaden och något som bara Valve kan koka ihop.

Om spelet hade varit en aningen längre och levererat med åtminstone en fordonsscen, hade det varit den bästa delen i Half-Life-universumet. Nu stannar det vid att vara briljant men kort, och en spännande episod till ett av världens bästa spel. Länge leve Half-Life...

8/10